Lagom Kaxig Två Barns Mamma

Har precis satt mig med en kopp te med honung i.. Feber 37,8! Vill bli frisk nu ju.. Gick till jobb i morse och trodde
det skulle gå bra men icke så nicke!
Så varit på apoteket, köpt alla tänkbara förkyldningspreparat och hoppas på det bästa!
Läste nyss en kompis blogg.. Hennes gammelmorfar hade gått bort i helgen och inlägget hon skrivit var så himla fint.. Tänker på dig gumman!!

Får en själv att tänka på när pappa gick bort, alla år han var sjuk, tiden på hospies i Malmö.. Fy, det önskar man inte ens sin värsta fiende. Har snart gått 12 år sedan han gick bort.. Ibland känns det som en evighet, ibland som igår! De säger att man aldrig glömmer, men det är fel.. man glömmer.
Hur lät han när han pratade? Skrattde? Grät?
Vad sa jag när han låg där inför döden? Sa jag rätt? Det man skulle...  Vad vet man när man är 14 år och inte riktigt förstår allvaret?
Så här i efterhand så tänker man varför? Varför var jag inte där, de sista timmarna? Varför var jag så klen och inte orkade?
Undrar om han önskade att jag var där? Kommer aldrig glömma när mamma berättade på morgon att pappa finns inte mer... det sista han sa till henne var att det ända jag ångrar är att jag aldrig får se Lisa växa upp och bli stor...
De orden har verkligen satt sig djupt.. Som sagt åren går och mycket glöms bort.. förutom vetskapen om att man var älskad och att han var lika älskad tillbaka...